AWARENESS

 

I love this man!

Jag längtar till fjällen. Det blev inte bättre när jag började titta på foton från Abisko. Första bilden är tagen i juni 2009, jag tar en paus från humlejakt och dricker oändligt gott vatten från det lilla vattenfallet man ser bakom mig. De andra bilderna är tagna i augusti 2008.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VARGSYMPOSIET 2010

Vålådalen, 12-14 april

 

MÅNDAG 12/4

Heidi Sørensen, stadssekreterare på Miljøverndepartementet i Norge, berättade om rovdjurspolitiken i Norge och om rovdjurens historia i vårt grannland de sista tvåhundra åren. Ödet för rovdjuren i Norge liknar det för rovdjuren i Sverige på många sätt. Först var det skottpengar och omfattande jakt som ledde till nästintill utrotning, senare kom fridlysning och uppgång i stammarna och nu senast en politik som förespråkar livskraftiga stammar men en hel del konflikter kring rovdjuren och relativt små rovdjursstammar.  En stor skillnad är att man i Norge har satt upp maximinivåer för antalet föryngringar för varje rovdjursart. Till exempel ska det inte vara fler än tre vargföryngringar per år och vargarna måste hålla sig inom speciella områden. Rovdjurspolitiken i Norge ska, liksom den i Sverige, eftersträva att stoppa förlusten av biologisk mångfald, att rovdjuren ska förekomma i livskraftiga stammar i sitt naturliga habitat och att de ska få ha sin naturliga ekologiska roll. Heidi talade även om de många hoten mot den biologiska mångfalden och rovdjurens värde lyftes fram, både deras egenvärde, deras värde som en del i ekosystemet samt värdet som upplevelse för människor.

 

Ruona Burman, tjänsteman på Miljödepartementet, pratade om de uppdrag och utmaningar som den nya rovdjurspolitiken ställer oss inför. Sverige ska ha livskraftiga stammar av rovdjur och de ska få spridas i sina ursprungliga utbredningsområden. Propositionen om den nya rovdjurspolitiken lades ut i maj 2009 och riksdagens beslut kom sedan i oktober. De tre nya ”benen” i rovdjurspolitiken är 1) regionalisering med hjälp av bland annat viltvårdsdelegationer i varje län, 2) förstärkning av vargens genetiska status och 3) en tillfällig begränsning av vargstammen till max 210 individer genom skydds- och licensjakt fram tills 2012. I övrigt har det bestämts att lodjurens stam kan minska, miniminivån sänks från 300 till 250 föryngringar per år, och lodjurens förekomst ska begränsas i renbetesområden. Miniminivån för järv är 90, för björn 100 och för örn 600 föryngringar per år. Det pågår en studie som ska utreda predation på ren och en del av arbetet utgörs av att märka både björnar och renar. Samma typ av studie kan komma att ske också rörande lo och järv. Ruona presenterade också vad som hänt sedan den nya rovdjurspolitiken sattes i verket.

 

Susanna Löfgren, Naturvårdsverket, förtydligade hur den nya rovdjursförvaltningen fungerar. Det har beslutats att förvaltningen ska regionaliseras och Sverige har delats in i tre förvaltningsområden. Detta ska underlätta samverkan mellan länsstyrelserna. Förvaltningsmålen kan delas in i nationella respektive regionala mål. Ett samverkansråd har också upprättats. Länsstyrelsen är huvudansvarig för den regionala rovdjursförvaltningen. Viltförvaltningsdelegationerna som inrättas vid länsstyrelserna ska bestå av representanter för olika intressegrupper samt politiska företrädare. Naturvårdsverket har fortfarande kvar en viktig roll i rovdjursförvaltningen. Susanna pratade om målen för vargstammens utveckling. Två studier följer upp vargjakten, både när det gäller beslutsprocessen, själva jakten och jaktens utfall för vargstammen. När gäller målet att förstärka vargens genetiska status så har det beslutats att upp till 20 nya vargar ska tas in i den svenska stammen för att öka den genetiska variationen. Kring detta finns många frågor, både tekniska, biologiska och socioekonomiska. Susanna betonade vikten av samverkan och öppenhet i processen.

 

Francesca Marucco, Wolf Project Coordinator, Regione Piemonte, Italy, studerar varg i en del av Europa där man upplever en populationsutveckling vad gäller varg liknande den i Sverige. Francescas föredrag handlade om utmaningen att bevara en vargstam som håller på att återetablera sig i de västra Alperna. Vargpopulationen lever i bergen mellan norra Italien och Frankrike och delas alltså av de båda länderna, liknande situationen i Sverige och Norge. En stor skillnad är att det i Piemonte är mycket högre folktäthet än i Skandinavien. Vargarna ska alltså helst hålla sig uppe i bergen för att inte konflikterna med människans intressen ska bli för stora. De största hoten mot vargen i området är trafik och illegal jakt. Francesca berättade om vargprojektet i regionen, ”Projetto Lupo Piemonte”, som startade 1999. Vargstammens storlek, tillväxt och utbredning övervakas noga, liksom flockarnas struktur. Omfattande genetiska analyser utförs också. Vintern 2008/2009 fanns det 16 flockar på Italienska sidan och 4 flockar som rörde sig över gränsen till Frankrike. I området utförs predationsstudier och tillämpning av förebyggande åtgärder. Det är viktigt att alla som har tamboskap känner att de blir uppmärksammade. Ett system som används i Piemonte är att de tamdjursägare som aktivt arbetar för att minska predationen på sina djur genom att tillämpa förebyggande åtgärder också får betalt för det. Resultaten av detta har visat sig mycket goda enligt Francesca. Problemen med illegal jakt finns dock fortfarande kvar i landet.

 

Göran Eriksson från SLU i Umeå berättade om svenskars attityder till rovdjur och om Stockholm som en annan del av rovdjurssverige. Genom enkätundersökningar har man tittat på vad man tycker om rovdjur både i Sverige i stort, i de så kallade rovdjurslänen samt i Stockholms län. Undersökningen visar att invånare i Stockholms län är mer positiva till rovdjur än vad man är både i landet i stort och i rovdjurslänen, dock med en förståelse för att rovdjuren kan ställa till med problem för människor och att åtgärder kan behöva vidtas. Däremot är stockholmare generellt mer skeptiska till jakt på varg. I Stockholm har man både mindre egna erfarenheter och mindre kunskap om rovdjur. Här verkar det finnas ett samband mellan intresse och kunskap där ett mindre intresse leder till mindre kunskap. När det gäller rädsla för vilda djur är det inte varg som står i toppen, den kommer på tredje plats efter björn och vildsvin. I Stockholms län är rädslan för vilda djur ungefär lika stor som i Sverige i stort medan rädslan i rovdjurslänen är något större. Övriga skillnader är bland annat att det är vanligare att stockholmare tycker att vargar och renar ska kunna samexistera och att det är ok att belönas för att rapportera om tjuvjakt. Det är däremot mindre vanligt att stockholmare tycker att det är ok att jaga ”problemindivider” och att man ska bli kompenserad för förluster i samband med rovdjur. Det leder till ett svårt läge i förvaltningen när de som är mest positiva också är de som är minst berörda. Detta gör det extra viktigt att se till de lokala förhållandena i de olika områdena i landet och inte bara titta på landet i helhet.

 

TISDAG 13/4

Mirja Lindberget, Svenska Samernas Riksförbund, SSR & Jörgen Jonsson, ordförande i SSR och renskötare, talade om hur rennäringen hotas av kollaps. I Sverige finns idag 51 samebyar och ungefär 260 000 renar i vinterbeståndet. Statistiken visar att produktivitet och renslakt minskar medan lodjuren ökar i antal. Kollapsen beräknas inträffa när predationen på ren överstiger 22 % vilket är ca 57 000 renar per år. Utifrån intervjuer som har gjorts med minst en rovdjurssamordnare i varje sameby kan man se att vissa byar redan har förluster större än 22 % och en renägare som äger kring 500 renar beräknas förlora 130 000 kr per år trots ersättning. Idag uppskattas den totala förlusten av ren till rovdjur till 45-60 000 djur per år vilket motsvarar ca 17-23 %. Av denna förlust uppskattar man att det mesta går till lodjur men även en stor del till järv. En siffra som nämns som en acceptabel förlust av ren till rovdjur är 5 %. Förutom den direkta effekten som rovdjur har som predator på ren så skapar rovdjursnärvaro också problem för rennäringen när betesmarker inte kan användas. Förändringar i renarnas beteende kan härledas till rovdjursförekomst och detta skapar ytterligare svårigheter för renskötare. Dock är det inte bara rovdjur som försvårar rennäringen utan också andra faktorer som fragmentering av miljön, jakt, turism och skogsbruk.

 

Jenny Mattison, Järv-Loprojektet, Grimsö forskningsstation, presenterade nya forskningsresultat om relationen mellan lodjur och järv i renskötselområdet. En stor skillnad mellan lodjur och järv är att lodjuret är en effektiv jägare medan järven är en opportunistisk jägare och även asätare. En annan sak som skiljer dem åt är att järven har mindre hemområden men är mer aktiv än lodjuret. Trots dessa skillnader så skulle man kunna tänka sig att det råder någon slags konkurrens mellan de två stora rovdjuren då de lever i samma område och delvis äter samma föda. Med hjälp av GPS-data och fältarbete har man studerat djurens beteende vid slagna byten. Slutsatserna man kunde dra av studien var att det verkar vara väldigt lite konkurrens mellan lo och järv i dessa områden. Järven verkar attraheras av lodjurens förekomst och inte sällan verkar djuren ”turas om” vid bytet. De kan också vara vid bytet samtidigt. Man vet dock ännu inte riktigt hur lodjuren påverkas av järvens förekomst. Att järven gynnas av lodjurens närvaro verkar däremot mycket troligt. En annan intressant uppgift som framkom av studien är att en relativt stor del av renarna som järven äter inte har dött av predation av rovdjur utan av andra orsaker. Ett nytt projekt om interaktion mellan lo och järv i Finnmark har påbörjats.

 

Mike Jimenez, US Fish & Wildlife Service, berättade förvaltning av vargstammen i norra Klippiga bergen. Förvaltning av vargar har minst lika mycket att göra med människor som med vargar. En stor konkurrens mellan människan och djuren gjorde att vargen på 1930-talet var utrotad i området. På 1960-talet började värderingarna ändras och mellan 1973 och 1994 utvecklades en kompromiss. Denna gick ut på att vargen skulle skyddas och tillåtas att sprida sig men samtidigt skulle tamdjursägare skyddas mot ständig eller långvarig påverkan orsakade av vargen, i första hand genom icke-dödliga och förebyggande metoder. En miniminivå sattes upp på tio reproducerande par i vart och ett av de tre områdena i Wyoming, centrala Idaho och Montana. Dessa områden ligger i eller i närheten av nationalparken Yellowstone. Planer gjordes på hur man skulle hålla stammarna över denna nivå. Vargpopulationen ökade snabbt. Idag finns ca 242 flockar med 115 par som får valpar. Medelflockstorleken är 8-10 vargar men det förekommer flockar på uppemot 37 individer. Då vargstammen kunde anses restaurerad började jobbet med hur man skulle minska problemen som vargstammen innebär för lantbruk och jakt. Förebyggande metoder används. Det har även skett en förflyttning av 117 vargar före 2001. Man kan se att påverkan av varg på tamdjur beror mycket på vilka sorts tamdjur man har. Man kan också se att det är långt ifrån alla vargflockar som ställer till problem. Av 267 flockar kunde man uppskatta att 81 av dessa på något sätt hade varit inblandade i predation på tamdjur. En viktig förebyggande åtgärd är att se till att det finns riklig tillgång på vilda bytesdjur för rovdjuren. Jakt har införts i Montana och Idaho där vargen i april 2009 tigs bort från listan över hotade djurarter. Populationen anses stark och populationskontroll med hjälp av jakt anses nödvändig för att få lokal tolerans. Mer om vargarna och vargförvaltningen i norra Klippiga bergen finns att hitta på webbsidan westerngraywolf.fws.gov

Linn Svensson från Viltskadecenter, Grimsö, levererade senaste nytt om vargpopulationens status i Skandinavien. Eftersom utredningen pågår just nu så kunde inte alla resultat redovisas. Den 1 juni kommer alla resultat att vara klara. Under 2008 var reproduktionen 26 föryngringar och under 2009 uppskattas den till mellan 24 och 29. Ingen siffra finns ännu på antalet stationära vargar. När det gäller immigranter och deras avkommor s finns 3-6 stycken. Under jakten i år sköts inga immigranter eller första generationens avkommor från dessa.

 

Håkan Sand, Grimsö forskningsstation, berättade om forskningen när det gäller konkurrens mellan varg och lo. I Sverige lever varg och lo i samma områden och rådjuret är ett gemensamt bytesdjur. Det finns två typer av konkurrens som kan uppstå rovdjur emellan. Den ena typen är när den ena arten är dominant och aggressiv gentemot den andra arten som kan bli dödad eller bortskrämd. Den andra typen är konkurrens om bytesdjur. När det gäller varg och lo i Sverige så verkar det inte som att lodjur undviker vargrevir och inte heller som att lon tvingas till ett större hemområde av vargens närvaro. Det finns en tendens att lodjurens ungar påverkas av varg men det finns inga bevis att det är så. Predationsstudier har visat att det är väldigt sällsynt att varg dödar lodjur och det är också sällsynt att djuren besöker varandras slagna byten. Slutsatsen är att det inte finns några signifikanta bevis att det föreligger konkurrens mellan varg och lo. Vad beror denna fredliga samexistens då på? Anledningarna kan bland annat vara hög bytestäthet och ett litet överlapp i dieten. Håkan berättade också om hur mänsklig aktivitet kan påverka vargens beteende och predation. Genom en jämförelse med vargpopulationer i Nordamerika har man kunnat konstatera att vargens predationstakt är högre i Skandinavien. Vargar här tar alltså oftare byten. Denna skillnad kan delvis förklaras med att älgstammarnas struktur skiljer sig åt. I Skandinavien finns en större andel kalvar i älgstammen.  Man har också sett att flockstorlek och älgtäthet spelar in i predationstakten. Tillsammans förklarar dessa tre faktorer 57 % av skillnaden i predationstakt mellan Skandinavien och Nordamerika, varav 38 % förklaras av en större andel kalv i dieten. Utifrån detta kan man se att genom att påverka älgstammens struktur genom jakt och skogsbruk så påverkar människan också vargens predationsbeteende och kanske också dess flockstorlek eftersom predationsmönster och flockstorlek är kopplade till varandra.

 

Doug Smith, Yellowstone Wolf Project, levererade ”the real story – no politics” om vargpopulationen i Yellowstone. Doug presenterade historiken för vargstammen från 1926 då sista vargen dödades och sedan var försvunnen tills de första vargarna flyttades in från Alberta i västra Kanada 1995 och fram tills idag. En nedgång i vargstammen har konstaterats på sista tiden med sämre överlevnad hos valpar och mer inomartskonkurrens vilket antyder en brist på bytesdjur. En varg som uppenbarligen har svält ihjäl har hittats. Även sjukdomar som skabb och valpsjuka kan vara begränsande faktorer. Genom jakten på varg påverkas flockstrukturen från fler komplexa flockar till fler enkla flockar. Man har sett att flockstrukturen har en stor betydelse och en förändring mot fler enkla flockar kan också det leda till sämre överlevnad för vargarna.

 

Robert Franzén, som arbetat sedan 1974 med rovdjursfrågor på Naturvårdsverket, frågade sig vem som egentligen försvarar vargen. Robert poängterade att det inte är lätt med rovdjursförvaltning eftersom de olika mänskliga intressena som jakt och rennäring är starka konkurrenter för de vilda djuren. Jägareförbundet har ett allmänt uppdrag som viltvårdare och det finns stora resurser tillgängliga för viltvårdsarbetet genom bidrag från viltvårdsfonden, ca 50 miljoner kronor per år, som kommer från de statliga jaktkortsavgifterna. Största delen av dessa resurser ska gå till övergripande information. Robert sa att han ser stora likheter mellan Jägareförbundets rovdjurspolicy och den nya rovdjurspolitiken och frågar sig hur pass nära allierad förbundet är med stadsmakten. En stor del av rovdjursforskningen är kopplad till Jägareförbundet genom medel från viltvårdsfonden. Kan det då hända att det därför forskas mer på vilka problem rovdjuren ställer till med? Robert tog också upp att jakten i Sverige är unik. Antalet djurarter som jagas har ökat tillsammans med jakttider, jakt med lös hund, antal klass 1 vapen och antal jaktmetoder. Han undrade vilken myndighet som har tillsynsskyldighet över jakten. Situationen med rovdjuren i Sverige idag sammanfattas som ett hett läge med olika särintressen och att förvaltningen nu sköts med bössan. Vilka krav finns på de som nyttjar naturen? Robert påpekade att rennäringen är areal- och kostnadskrävande. Han efterfrågar mer sunt förnuft i förvaltning och debatt samt förändringar i lagstiftning och jakttillsyn. Sist ber han den tysta majoriteten och bevarandeorganisationer att vakna upp. Det tar mycket tid att bygga upp rovdjursstammar men det går mycket fort att rasera dem.

 

ONSDAG 14/4

Guillaume Chapron, Grimsö forskningsstation, berättade om hur man från forskarhåll bedömde nivån på vinterns vargjakt. En stor fördel med att använda modeller är att de kan motbevisas. Genom en modell där man använder populationsstorleken detta år och tillväxttakten kan man beräkna populationens storlek nästa år. Tillväxttakten beräknas genom tidsserier av vinterpopulationsstorlekar. Man kan därefter lägga in olika nivåer på jaktuttag och simulera effekterna. Simuleringar gjordes med två olika tidsserier, en kortare och en längre. När man har satt en bestämd gräns på populationsstorleken finns det alltid en viss sannolikhet att det ska bli för få eller för många individer. Bäst lämpad är den siffra på jaktuttag där sannolikheten är som störst att populationsstorleken ska hålla sig på den bestämda nivån nästa år. Enligt den modellen och de data som användes var 27 den bäst lämpade siffran för detta år.

 

Olof Liberg, Grimsö forskningsstation, SCANDULV-projektet, talade om vargens genetiska dilemma och om jakt och förflyttning av varg. Vargen är ett djur som behöver mycket plats. Samtidigt är vargen ett av de mest kontroversiella djuren och detta gör att de nekas mycket av de passande habitaten. Det finns både en demografisk och en genetisk dimension till vargstammens överlevnad. Populationsstorleken är viktig för hur snabbt förlusten av genetiskt material försvinner genom genetisk drift. Ju mindre populationen är desto större måste det genetiska utbytet med en annan population vara. Problemen för Sveriges vargstam när det kommer till genetiken är att den är baserad på endast tre individer, det är ett relativt stort avstånd till närmaste population och barriären i Norrland vilken renbetesområdet utgör hindrar utbytet av genetiskt material med grannpopulationer. Något som är bra är att det finns ett välfungerande system för att följa vad som sker med vargstammen rent genetiskt. En stor andel av vargarna i Sverige har DNA-identifierats och man har kunnat göra en stamtavla över släktskapsrelationer. En sak som är klar är att det behövs mer immigration av vargar till vår svenska stam. Det har bestämts att upp till 20 nya vargar ska tas in före 2015. Eftersom det finns mycket skepticism mot vargen så har man samtidigt satt en övre gräns på 210 individer över tre år. Det bestämdes att regleringen av populationen skulle ske genom generell jakt. Årets jakt resulterade i att 13 vargpar splittrades och en kull valpar blev utan föräldrar då alfaparet sköts. Man vet inte riktigt hur detta kan påverka flockarna. Ingen immigrant eller första generationens immigrantavkomma sköts vilket är positivt. Man kunde, på de vargar som sköts, inte hitta mycket missbildningar som beror på inavel. Det var heller inte väntat eftersom inavel till största delen påverkar reproduktionen. När det gäller införsel av nya vargar finns det fyra alternativ. Antingen att flytta ner vargar som kommer in i norra Sverige eller hämta vargar från Finland, Ryssland eller de baltiska länderna. Att från Norrland hämta naturligt invandrade vargar vore det allra bästa, men antalet skulle inte räcka till. Det finns både för- och nackdelar med de andra tre alternativen och det är mycket som måste utredas innan flytten sker. Andra viktiga frågor är var vargarna ska släppas och om de kommer stanna där de släpps. Det finns en hel del erfarenheter att ta del av från Nordamerika när det gäller förflyttning av vargar.

 

Terje Bø, Direktoratet for Naturforvaltning i Norge, levererade lite nyheter från norsk rovdjursförvaltning. Under 2009 sköts en immigrerad varg och en första generationens immigrant. En annan första generationens immigrant har förflyttats. En immigrerad hane är nu alfahane i ett revir i Kynna och har blivit far till två kullar. Under 2009 hade Norge två vargföryngringar, en i Osdal och en i Kynna. Det är möjligt att det blir upp till fem föryngringar under 2010. Ett nytt revir har etablerats i Linnekleppen, ett område med mycket folk och bebyggelse. Regional förvaltning har visat sig fungera bra på lo och järv men måste testas mer för varg och björn. Järv och lo är båda utsatta för ett högt jakttryck. Mer DNA-analyser eftersträvas i förvaltningen och även mer samarbete över landsgränserna. Terje hoppas på framsteg under 2010, till exempel att all övervakningsdata ska finnas tillgänglig på internet, att användandet av forsknings- och övervakningsdata ska öka och att gränsöverskridande överenskommelser görs angående järv- och vargförvaltning.

 

Gunnar Glöersen, Svenska Jägarförbundet & Tom Arnbom, Världsnaturfonden WWF, gav sina respektive organisationers syn på vargjakten. Gunnar berättade en hel del om det praktiska kring jakten, till exempel om jaktformer, hur många som jagade och hur man spårade upp vargarna. Han pratade också om den orättvisa bilden media gett av vargjakten och om de hot som jägare varit utsatta för i och med jakten. Tom lyfte fram det som var mindre bra med jakten, bland annat att allt gick så fort och att det var många skadeskjutningar och bomskott. Han poängterade att jakten genomfördes utan att ha fått stöd från naturvårdsorganisationer och menade att det var en miss att inte bevarandesidan fick vara med i planeringen. Efter jakten blev det ett stort pådrag i media och den mediala debatten drog iväg ganska okontrollerat. En del fårägare har känt att de slängdes in i debatten utan att de egentligen ville det. Tom frågade sig om jakten verkligen leder till ökad acceptans och tolerans eller om det kanske istället blir mer polarisering. Han uttryckte också att jakten kom allt för tidigt, eftersom vargen inte har uppnått gynnsam bevarandestatus ännu, och att den inte följde stadgarna i Art- och habitatdirektivet. Enligt naturvårdsorganisationerna har förvaltningsåtgärderna hamnat i fel ordning. Att i nuläget sätta en maxgräns på antalet vargar är ett förvaltningsmässigt fel. Tom uttryckte att vi behöver en ny lagstiftning där långsiktighet och förutsägbarhet är i fokus. Ann Dahleus, ordförande för Svenska Rovdjursföreningen, stack snabbt in och höll med om att jakten på varg utfördes för tidigt och att naturvårdsorganisationerna hamnade i skymundan. Hon poängterade också att det är viktigt att lyssna på den positiva majoriteten och inte bara den negativa minoriteten.

 

Sist på programmet stod en debatt där panelen bestod av företrädare för Naturvårdsverket, Direktoratet for Naturforvaltning i Norge, jägarna, naturvårdsorganisationerna, forskarna, åklagare, polis samt riksdagspolitiker representerande Miljöpartiet och Moderaterna. Därefter lovades vi att det minsann inte finns någon maximinivå när det gäller Vargsymposiet och årets Vargsymposium avslutades med en stor applåd till alla som har gjort det möjligt!