AWARENESS

Livet är en stig. Vi alla lever i samma värld, men vi går på våra egna stigar och på vårt eget sätt. Det viktiga tror jag är att lita på att landskapet i sig är vänligt och vackert och att det inte vill oss illa. Att våga gå vidare även då dimman är så tjock att man inte ser åt vilket håll stigen går, hur den ser ut eller hur brant det är. Man bör också gå i sin egen takt och inte låta sig stressas, ty det finns inget speciellt mål som väntar där framme där man ska stanna för alltid. Vägen är målet. Skyndar man sig kan hela upplevelsen av livet gå förlorad och man tappar all ork. Man bör tillåta sig själv att stanna till på de platser som tilltalar en särskilt mycket. Kanske vid en liten bäck som porlar där grodorna leker, eller i en liten skogsglänta där en familj rådjur har tagit en eftermiddagstupplur och fåglarna kvittrar i träden. Där kan man stanna en stund och låta sig känna att man verkligen hör hemma där, lika mycket som allt annat runt omkring, och att man är värd att njuta av allt man upplever. När man rör sig framåt i sin egen takt bör man lika väl kunna njuta av vinden som blåser i håret och av allt man ser och hör och upplever. Men ibland kanske motvinden är så stark att det känns jobbigt att gå. Ibland kanske det till och med är snöstorm i många dagar i sträck så att man känner sig alldeles kall och trött. Då bör man hålla fast vid tron på att det är övergående och att det kommer solsken igen. Känner man att man har gått helt vilse ska man inte vara rädd för att gå tillbaka tills man hittar det stället man känner igen för att kunna fortsätta därifrån åt det håll som känns rätt i hjärtat. Innerst inne vet vi vilken stig som vårt hjärta vill följa...


En del av min livsstig
Abisko, augusti 2008