AWARENESS

Jag hatar trafiken. Jag hatar det här patetiska, falska samhället och alla dess påhitt, just nu mest av allt trafiken. Ska det göra oss lyckligare att vi kan rusa fram i höga farter sittandes i gummidäcksprydda plåtlådor? Är det så viktigt att vi hela tiden ska kunna stressa runt hit och dit, fram och tillbaka att det är värt konsekvenserna? Det tycker jag verkligen inte, speciellt inte nu när jag blivit drabbad av den värsta av dessa konsevenser. Jag har förlorat någon jag älskade, på grund av trafiken. Någon körde över och dödade min kära Alf, den katt som var allra närmast mitt hjärta. Det är han förstås fortfarande, men nu är han borta. I går satt han här på altanen, högljutt jamande för att locka till sig alla så att han stolt kunde visa den stora sorken han hade fångat. Idag är han död. Jag kommer aldrig mer få stryka hans dunlika, fina, vita päls. Jag kommer aldrig mer få se hans busiga, underbart söta blick möta min. Jag kommer aldrig mer få höra hans röst eller se honom sitta och dricka ur kranen. Aldrig mer...

Det finns alltför många människor som inte förstår hur mycket man kan älska ett djur och dessa människor kommer aldrig att förstå hur jag känner just nu. Såna människor kommer jag aldrig vilja ha något att göra med. Men samtidigt finns det många som förstår och som har varit med om samma hemska händelse. Jag önskar att ingen skulle behöva vara med om det. Det är nog illa med alla vilda djur som får sätta livet till i trafiken varje dag. Sedan när det gäller ett tamdjur så har det ju skänkt så mycket kärlek och glädje till sin familj och lämnar ett sådant oändligt tomrum efter sig...

Det finns också människor som skulle göra mig vansinnig genom att klaga på mig och tycka att jag får skylla mig själv att jag lät honom vara ute och därmed riskerade detta. Jag var mycket medveten om att risken fanns, men vilken djurmänniska som helst skulle ha sett vilken skillnad i livskvalitet det var när Alf fick vara ute. Han älskade varje minut av det och kunde inte få nog av att vara ute. Ändå fick han lov att vara inne största delen av tiden och ute då det var som minst trafik, just för att minimera risken för att det här skulle hända. Jag valde att låta honom leva det liv som gjorde honom lyckligast. Jag skulle bara ha flyttat från den här jävla vägen för länge sedan.

Jag önskar att vi människor hade "utvecklats" i någon annan riktning, eller att vi verkligen hade utvecklats, kanske man kan säga. Då kanske vi hade värderat andra saker än blixtsnabb förflyttning och ständigt runtresande. Då hade vi kanske lagt ett större värde vid livet. Så att de underbara, oskyldiga djuren här på Jorden i alla fall kunde gå trygga från risken att bli krossad av en ful jävla plåtformation med ännu en stressad stackare vid ratten....