AWARENESS

Varför kan vi inte tycka om allt? Frågan kan tyckas svår men svaret är ganska enkelt. Vissa saker (situationer, personer, idéer, tankar etc) väcker negativa känslor i oss. Dessa känslor kan vara exempelvis ilska, rädsla, stress, avundsjuka, girighet eller begäran. En icke allt för ovanlig reaktion när detta händer är att beskylla det som väckt denna negativa känsla hos oss och sedan försöka bekämpa och förändra detta tills den negativa känslan tonar bort. Den här reaktionen kanske kan fungera kortsiktigt, om ens det, men den är verkligen inte effektiv i det långa loppet. Vad som sker är ju att vi förlägger problematiken utanför oss själva och i och med detta tar vi aldrig itu med den verkliga källan till problemet.

För att förstå varför detta är en vanlig reaktion kan man tänka på vad som varit viktigt under evolutionens gång. För att överleva har ju människan, precis som alla andra djur, varit tvungen att bekämpa saker i sin miljö, sådant som hotat vår fysiska varelse. Om man blir angripen av en rasande bisonoxe så hjälper det ju sällan att gå in i sig själv och fråga vad man kan ändra där inne för att lösa problemet, eller hur? Istället är det ju naturligt i en sådan situation att antingen slåss eller fly. Det är denna primiva typ av reaktion som vi sedan har överfört till annat, sådant som inte har potentialen att skada oss fysiskt. Varför fungerar inte detta "fight or flight"-sätt lika bra när det gäller exempelvis en person som stör oss eller en egen tanke som gör oss galna? En insikt som är viktigt i detta sammanhang är att ingenting, inte någonting över huvud taget, kan väcka en känsla i oss som vi inte redan bär på. Har vi bara kärlek inom oss kan ingenting i hela världen framkalla hat, för vars skulle det hatet komma ifrån om kärlek är det enda vi bär på?

Med denna insikt förstår man också att det är verkningslöst i utvecklingssyfte att förlägga problematiken utanför oss själva. Att göra det är som att skylla på stenarna som vi snubblar över istället för att inse att vi kanske skulle gå lite mer försiktigt. Vi tar exemplet med en person som framkallar ilska hos oss och undersöker på vilka sätt vi kan reagera. Om vi ser det ur en primitiv, evolutionär synvinkel så är denna person en fara för oss och vi vill instinktivt slåss eller fly. Ingen av dessa reaktioner känns ju särskilt "civiliserad", eller? Att fly, bara gå där ifrån, skulle kännas barnsligt och det skulle ju inte hindra att samma reaktion väcktes gång på gång i framtiden. Det andra reaktionen, att slåss, finns det ju tyvärr de som hänfaller till, men det leder ju vekligen inte till något gott. Varesig man försöker fly eller slåss mot det som väckt ens ilska så tar man inte itu med det verkliga problemet och detta är att vi faktiskt går runt bär på den här ilskan. Istället för att beskylla och försöka bekämpa det som framkallat känslorna så borde vi tacka för att vi, genom denna person, fått insikten att vi bär på ilska och att vi därmed kommit ett steg närmare att jobba för att "städa bort" den. Vi har alltså blivit skänkta ett gyllene tillfälle att utvecklas!

Samma princip gäller allt som väcker olika negativa känslor hos oss, inte bara andra människor. Om en tanke framkallar rädsla hos oss har vi i det ögonblicket lärt oss att vi bär på rädsla och därigenom givits tillfället att arbeta för att fylla oss med mer kärlek för att på så sätt tränga undan rädslan. Om en situation gör oss stressade har vi på samma sätt fått en insikt att vi har något som vi måste jobba med för att komma vidare i utvecklingen.

Genom att välja detta intelligenta och enkla sätt att reagera istället för att hänfalla till de primitiva impulserna så kommer vi att märka stor skillnad i våra liv. Vi kommer att titta på sådant som vi förut sett som hinder och istället se dessa gyllene tillfällen att växa. Detta gör att vi blir mer positiva mot oss själva och allt omkring oss. Vi kommer dessutom sluta ge näring till de negativa känslorna och istället lära känna oss själva. Vi kommer att börja arbeta för att få bort negativa känslor ur våra liv genom att byta ut dem mot kärlek. Allt detta kommer i sin tur att leda till resultat som vi aldrig ens hade kunnat föreställa oss.

"Hi, my name is Miria and I'm addicted to..."

 

The issue is not so much the presence or absence of thought activity during meditation. Rather, the issue is the degree to which ones thought activity is driven, unconscious and fixated.

 

The great majority of human beings are literally addicted to thinking. Even the most wretched substance abuser can go a few hours between "fixes," but most human beings cannot abide even for a few seconds without some sort of "thought fix." If there's nothing significant to think about, we fill the void with fantasy and trivia.

 

Simply stated, meditation breaks the addiction to thinking. One is then in a highly desirable situation. When you want to have a complete experience of hearing and feeling (for example as you listen to music), you can do so without being compulsively pulled into thoughts which are not relevant to the music. When you want to have a complete experience of tasting and feeling, as when enjoying a bite of food, you can likewise do so. On the other hand, when it is appropriate to think, you find that your thinking abilities are vastly improved. This improvement in thinking stems from two causes. The first is easy to understand. The second is a little subtle.

 

 

Breaking the compulsion to think simply means that the thinking process is no longer scattered by distracting forces. So when you turn your mind to some topic, you can penetrate that topic with great clarity and vigor. To draw a metaphor from the physical world, when thinking is no longer at the mercy of scattering forces, it becomes like a penetrating beam of coherent laser light. I'm quite convinced that this aspect of meditation makes a person a better student and problem solver and may actually raise ones IQ.

 

Now for the second, more subtle way that meditation improves ones thinking abilities. Here once again a metaphor may be helpful. When a person works through a compulsive eating problem, they certainly don't stop eating. In point of fact they are able to taste and appreciate their food in an entirely new way. Analogously, when a person works through the compulsive need to have answers, the answers begin to come in an entirely new way. The thinking process becomes spontaneous and intuitive. Personal and spiritual insights well up effortlessly of their own. At this point there is no need to stop the thought process in order to be in a state of meditation because the thought process itself has returned to being part of the effortless flow of nature.

 

--Shinzen Young